Jag är alltid öppen för att höra dina tankar, feedback på bloggen eller diskussioner om framtida samarbeten. Kanske har du en egen historia att dela – jag lyssnar gärna.
Den här bloggen handlar om mycket mer än bara mina egna tankar och upplevelser. Jag vill skapa en plats där vi
kan samtala öppet och ärligt om ämnen som annars är svåra att ta upp.
Missbruk, fördomar, samhällsproblem – vi behöver prata om det för att förstå varandra bättre.
Om du känner att du har något att dela, oavsett om det är en personlig berättelse eller tankar om det jag skriver,
så tveka inte att höra av dig.
Jag är här för att lyssna och tillsammans kan vi bidra till en mer öppen och förstående dialog.
Om du har ett förslag på ett samarbete som kan passa bloggen, hör gärna av dig.
Jag är intresserad av att skapa samarbeten som stärker de ämnen
jag behandlar här, och som kan ge oss alla något värdefullt att ta med oss.
Jag ser fram emot att höra från dig, och hoppas att vi kan fortsätta denna resa tillsammans.
Dela dina tankar nedan!
Jag uppskattar verkligen att få höra vad du tycker om det jag skriver. Om du har några frågor, funderingar eller tankar på det jag delar, tveka inte att skriva en kommentar. Jag ser fram emot att läsa dina synpunkter och kanske lära mig något nytt också. Vi har alla olika perspektiv, och jag tror att vi kan få bra samtal genom att öppna upp för diskussioner.
Ibland undrar man om inte livet försöker ge en små presentkort på karma.Efter allt skit, svek och misstro jag har varit med om så kom en dag när allt bara vände.Och det var inte jag som gjorde fel den här gången. Det var en myndighet.
Jag vet knappt vad jag heter idag. Hjärnan är gegga, kroppen protesterar och verkligheten känns som ett dåligt skämt.
En påminnelse till mig själv – och till dig som läser: oavsett hur mörkt det blir, så ger vi inte upp. Aldrig.
Jag vet inte om batteriet håller mycket längre. Scootern har inte varit sig själv sen den där natten – men jag har liksom bara kört på. För den har varit min frihet, min trygghet, mitt sätt att överleva. Men om den pajar helt nu… då vill jag att ni vet vad som hände. Det var inte bara slitage.
Ibland är det enda man kan göra att hålla sig kvar med fingertopparna. Men jag håller mig kvar. Än så länge.
Hoppar upp i mitt knä som om han vet att det brinner inuti.Och han vet. Alltid.Happy, min nakenhjälte.
Jag skulle bara till beroendemottagningen. Skulle dit och lämna prov, försöker börja på LARO.Hade lite bråttom, ville komma i tid. Det är tillräckligt svårt att ta sig ut som det är – men jag försökte.
Jag vet inte ens hur jag ska börja det här. För idag var en sån där dag som slog till från två håll samtidigt.
"Jag visste att jag inte kunde fortsätta. Men jag visste inte vart jag skulle gå."
"Du vet vad du såg. Låt ingen få dig att tvivla på det."
Vi hade precis kommit hem från en sommar i Norrland när telefonen ringde. Jag såg hur mamma lyfte luren och hennes ansikte förändrades. Det var farfar.
Jag blev mobbad i skolan. Redan från början kändes det som att jag var annorlunda, som om jag aldrig riktigt passade in. Jag vet inte exakt när det började, men jag minns känslan av att bli utpekad, av att aldrig vara trygg, av att alltid behöva se mig över axeln.
