Jag vet inte om batteriet håller mycket längre. Scootern har inte varit sig själv sen den där natten – men jag har liksom bara kört på. För den har varit min frihet, min trygghet, mitt sätt att överleva. Men om den pajar helt nu… då vill jag att ni vet vad som hände. Det var inte bara slitage.
Det här är något jag aldrig skrivit om förut. Det var efter branden, när jag bodde på hotell. Jag överlevde på pant – gick ut mitt i nätterna och plockade burkar. En natt, vid sjukhuset, runt två kanske, såg jag två killar på en hyr-skooter. Jag märkte direkt att de började följa efter mig. Jag visste – det här är inte en slump.
Min scooter är trimmad, så jag tryckte på mot psykakuten. De har öppet dygnet runt, tänkte jag. Samtidigt flyttade jag min kniv från innerfickan till sidfickan. Inte för att jag ville använda den – men för att jag kanske skulle behöva. Min scooter skulle de fan aldrig få.
De hann ikapp mig vid grus-parkeringen nedanför psyk. Batteriet var nästan slut. Killen som satt bak på hyr-skootern sa bara:
"Ej, du får ge oss den där!"
"Fuck no!", svarade jag – och började sparka mig upp mot ingången som en jävla galning.
De skrek något efter mig, "hora" eller nåt – men jag sket i det. Ringde på porttelefonen och sa: "Öppna fort som fan – nån försöker råna mig!"
Jag fick komma in i det där lilla utrymmet innan psyk. Personal kom. De ringde polisen. Jag ville inte – jag hade kniv på mig, och jag har inte direkt en bra historia med snuten. Men de kom. De hittade aldrig killarna. Jag ville inte anmäla.
Sen tog jag färdtjänst till hotellet, ställde scootern, och gick ut igen och plockade pant. Men jag märkte veckan efter att jag inte hade gått ut en enda kväll. Det hade satt sig. Mer än jag kanske ville erkänna.
Och det var nog inte bara på grund av rånförsöket. Det där väckte nåt gammalt.
För några år innan det där… blev jag knivhuggen
Jag vet att det låter sjukt, men det som kanske sitter kvar mest efter knivhugget – det är inte själva hugget.
Det är hur jag blev behandlad på sjukhuset.
Jag var i chock, rädd, trasig. Jag råkade säga till läkaren att det var en svartskalle som huggit mig.
Och han – läkaren – han var själv mörkhyad.
Det blev som att han ville straffa mig för det. För jag fick ingen bedövning.
Jag bad flera gånger:
“Snälla, jag är sjukhusrädd. Jag klarar inte att folk rör mig utan bedövning.”
Han svarade bara:
"Det blir två stygn. Det går fort."
Det blev fyra. Det är sex nålstick.
Utan bedövning.
Han grävde runt i såret när han sydde. Det kändes som om han ville mig illa.
Men jag gav honom inget. Jag bara satt där. Tyst. Helt avstängd.
Jag gäspade till och med. För att visa att han inte kunde ta mig.
"Är du färdig snart?", frågade jag lugnt när han var klar.
Så fort dörren stängdes… då kom det.
Jag föll ihop i Jennys armar och bara grät.
Så när scootern blev jagad, när jag flydde till psyk, när de där idioterna försökte ta den ifrån mig –
då var det inte första gången jag hade blod i minnet.
Kanske är det därför batteriet aldrig riktigt blev sig självt igen.
Och kanske inte jag heller.
Jag försöker påminna mig själv om det just nu.
När det känns som att allt bara går åt helvete – med LARO, med pengar som inte finns, och med ett liv som står på kant –
så försöker jag tänka på allt jag redan gått igenom.
Jag blev knivhuggen. Jag stod öga mot öga med killar som försökte råna mig. Jag blev sydd utan bedövning.
Jag har gråtit i tystnad, sparkat mig fram i mörkret, hållit fast i mitt liv med bara naglarna kvar.
Och det är ändå inte det värsta jag varit med om.
Men det är det jag orkade skriva om nu.
Och jag är fortfarande här.
Så vad fan – då får det väl vara tufft nu ett tag.
Jag har gått igenom värre.
Och jag är inte klar än.
Lägg till kommentar
Kommentarer