Del 3: När världen rasade – och jag föll djupare
Ett telefonsamtal som förändrade allt
Vi hade precis kommit hem från en sommar i Norrland när telefonen ringde. Jag såg hur mamma lyfte luren och hennes ansikte förändrades. Det var farfar.
"Din pappa är på sjukhus."
Jag förstod inte allvaret först. Han hade ju varit frisk när vi lämnade honom.
Vad kunde ha hänt på bara några veckor?
Men sen kom nästa samtal. Och nästa.
Och fem veckor senare var han död. Hjärntumör.
Fem veckor av väntan – och oförståelig sorg
Efter att farfar hade ringt så vakade jag i fem veckor på sjukhuset, bredvid pappa, tillsammans med farfar, mina fastrar, mamma och min kusin.
Varje dag när jag kom hem stod farfars bil och väntade på mig...
Det var som om världen gick i en loop – jag gick till sjukhuset, satt vid pappas sida, såg hans kropp försvagas, och sen hem igen. Och nästa dag samma sak.
Från att ha ont i huvudet till att vara död på fem veckor.
Hur fan ska en 16-åring kunna förstå något sånt?
När allt gick sönder
Min värld krossades.
Jag gick sönder inombords men lät ingen se det.
Jag visste inte hur man hanterade en sån smärta.
Så jag sa ingenting.
Berättade ingenting.
Jag grät inte ens...
Det var som om min kropp inte kunde ta in det. Jag låste in allt.
Tryckte ner känslorna så djupt jag kunde.
Men sorgen fanns där. Den växte inom mig som en tickande bomb.
Och till slut behövde jag fly!
Drogerna blev min väg ut – och ner
Jag ville inte känna något. Inte smärtan. Inte saknaden.
Så jag började med droger.
Först fick jag prova amfetamin – det var min kusin som gav det till mig. Jag tänkte inte så mycket på det då. Det var bara något jag testade.
Men sen eskalerade det.
Och plötsligt var det inte längre bara en gång. Plötsligt var det jag som betalade. Jag märkte inte ens hur jag successivt flyttade gränserna för vad jag ansåg vara en knarkare.
En knarkare var någon som betalade för sitt knark.
Sen blev det någon som tog sprutor.
Och när jag insåg att jag var där, att jag blivit den personen jag en gång dragit en osynlig linje emot, var det redan för sent.
Jag behövde mer. Mer för att glömma. Mer för att känna mindre.
Och ju mer jag tog, desto mer förlorade jag mig själv.
Jag brydde mig inte längre.
Ett rop på hjälp
En kväll låg jag i sängen och grät.
Jag hatade mig själv. Mitt liv. Min ensamhet.
Jag var trött på att springa, men jag visste inte hur jag skulle sluta.
I ren desperation bad jag till Gud:
"Antingen hjälper du mig, eller så skiter jag i det här livet."
Jag förväntade mig ingenting.
Men jag kände att jag behövde säga orden högt.
När en främling såg mig på riktigt
Gud skickade ingen ängel.
Men han skickade en person.
Hon såg igenom mina murar. Hon såg mig. På riktigt.
Hon tog med mig till Frälsningsarmén, och för första gången på länge kände jag mig välkommen.
Det var som om ingen där brydde sig om vem jag hade varit eller vad jag hade gjort. De såg bara mig.
Men jag hade fortfarande en fot kvar i min gamla värld....
För jag vågade inte helt släppa taget och helt lita på någon.
→ Läs vidare i nästa inlägg på söndag…
Lägg till kommentar
Kommentarer