Ibland är det enda man kan göra att hålla sig kvar med fingertopparna. Men jag håller mig kvar. Än så länge.
Jag är så jävla trött. Inte bara på livet, utan på systemet. På att man måste kämpa sig blodig för att ens bli tagen på allvar. Nu har jag hållit mig i tre veckor. Jag lämnar prover, jag håller mig undan skiten, jag försöker – trots att jag har noll marginaler och kroppen skriker efter lättnad. Trots att mitt psyke är trasigt och kontot är på minus. Jag gör det ändå. Och vad får man höra?
Att det är för tidigt.
Att det måste gå mer tid.
Att de vill se om jag pallar hålla ut.
Vad fan är det för logik?
Jag förstår det inte. Inte ens teoretiskt. För det är inte logik – det är svepskäl. Ett sätt att skjuta upp hjälpen. Ett sätt att inte behöva agera. Och det är så jävla farligt. För vet du vad motivation är? Det är en färskvara. Den kommer inte på beställning. Den håller inte hur länge som helst. Den försvinner om ingen tar emot den.
Hur mycket mer ska jag behöva bevisa?
För att de ska fatta att jag inte gör det här för skojs skull.
Jag har varit i det här i fem år. Fem. År. Av kaos, skam, smärta, överlevnad. Jag har riskerat mitt liv, förlorat trygghet, människor, mig själv. Och nu, när jag för en gångs skull är redo – då ska jag tydligen vänta ännu mer. Jag ska "visa att jag klarar det".
Men vad fan tror ni att jag har gjort? Jag har visat varje dag. Genom att fortfarande stå kvar. Genom att inte ge upp. Genom att be om hjälp fast allt i mig skriker att det är lönlöst.
Tre månader kanske är lätt för nån annan. Någon som lever ett vanligt liv, som tycker det är lite jobbigt att gå upp ur sängen ibland. Men tre månader i min verklighet – det är ett jävla maraton. Och jag springer redan med brutna ben.
Min mamma säger att det är så här det måste vara. Att man måste bevisa att man menar allvar. Och det är så typiskt. Att folk som står bredvid, som menar väl, ändå inte fattar hur skevt det här är. För jag har redan tagit tiden. Jag har redan bevisat allt jag behöver.
Så nej – jag tänker inte sitta tyst och le. Jag tänker inte acceptera att de bara skjuter upp min chans. Jag ska till LARO imorgon, och till soc på torsdag. Jag tänker fråga exakt när jag kan få hjälp. För jag är färdig med att vänta. Färdig med att "visa" nåt som jag redan bevisat tusen gånger om.
Lägg till kommentar
Kommentarer