Jag vet inte ens hur jag ska börja det här. För idag var en sån där dag som slog till från två håll samtidigt.
En dag jag längtat efter i flera år. Och en dag som gjorde så jävla ont. Allt på en gång.
Idag träffade jag mina syskon. Inte bara Svea, som jag ändå ser ibland – utan också Filip och Emma. Och det har inte hänt på flera år. Jag blev så glad när jag såg Filip att jag nästan började skratta rakt ut. Det var så oväntat. Så stort. Så mycket känslor på en gång.
Och sen, en minut senare, gick han. Emma och Svea också. De skulle på bio. Så jag stod där i hallen, med skorna knappt av, och så var de bara borta igen.
Det gick inte att hålla ihop. Jag började gråta.
Och vad säger mamma då?
Att de ju har levt sina liv, att de inte kunde hjälpa att jag började knarka.
Men det har jag ju aldrig påstått heller. Jag sa bara det jag burit på så länge:
Det är ingen jävel som har varit medberoende heller.
Det är ingen som suttit där på andra sidan av ett liv i spillror. Ingen som skickat ett sms. Inte ens ett ”jag tänker på dig.”
Jag vet att det var hemskt för dem också.
Men vet ni hur det kändes att sitta helt ensam, utan ett enda ord? Att inte ens få ett ”vad kul att du inte brann inne” efter branden?
Det där kanske låter hårt, men det är inte hat. Det är bara sorg.
Men sen kom de tillbaka efter bion.
Och vi skruvade ihop mammas IKEA-möbler ihop hela kvällen.
Det var mysigt. Lite stelt ibland, men ändå fint.
Så det här är inte bara ett inlägg om svek.
Det är också ett inlägg om längtan, om att fortfarande
vilja, fortfarande hoppas.
För jag blev glad. Riktigt jävla glad.
Och jag sörjde.
Samtidigt.
Utmaning:
Tänk på den där personen du inte hört av dig till på länge.
Skicka ett sms. Säg att du tänker på dem.
Det kan göra mer skillnad än du tror.
/ Jag
(Som fortfarande väntar på det där jävla smset ibland.)
Lägg till kommentar
Kommentarer