När paniken kryper längs ryggraden och orken är helt slut, då kommer han.
Hoppar upp i mitt knä som om han vet att det brinner inuti.
Och han vet. Alltid.
Happy, min nakenhjälte.
Han trycker sig tätt intill, lägger sitt lilla hjärta precis mot mitt.
Som om han försöker hålla ihop mig när jag själv inte kan.
Idag mådde jag så jävla dåligt.
Suben är nästan slut, kroppen skriker, huvudet går sönder.
Men Happy – han kom.
La sig bara där, utan krav.
Bara kärlek. Bara närvaro.
Den här bilden är från idag.
Jag delar den för att den påminner mig om något jag ofta glömmer:
Jag är inte helt ensam.
Han släpper mig inte.
Och därför försöker jag att inte släppa taget heller...
Ibland är det inte lösningar vi behöver.
Ibland räcker det med någon som stannar kvar – tyst, nära, och alldeles självklar.
Jag hade inget kvar att ge.
Men han gav mig allt ändå.
Och just idag var det nog det som räddade mig.
Lägg till kommentar
Kommentarer