Självförakt och ensamhet i missbruk – När hjälpen betyder allt och inget
Jag vet knappt vad jag heter idag. Hjärnan är gegga, kroppen protesterar och verkligheten känns som ett dåligt skämt.
Missbruk handlar inte bara om droger. Det handlar om flykt, skuld och en djup ensamhet.
Jag vill ändå skriva idag – för att säga tack till någon som försöker hjälpa mig.
Tack, till dig som ställer upp utan krav.
Du vet vem du är. Och nej – du har inte slösat dina pengar.
Din hjälp betyder mer än du tror, trots att jag fortfarande mår skit.
Men ibland är omtanke nästan smärtsam – när man lever i självhat.
När du inte längre känner igen dig själv
Jag känner mig som något
man tvingas stå ut med.
Jag tänker ofta på den jag brukade vara.
Jag var roligare då, skönare, mer lättsam.
Jag kunde skratta. Det fanns värme.
"Hur kan du vilja träffa mig? Jag är ju bara jobbig."
Nu? Jag förstår inte ens varför någon vill vara i samma rum som mig.
Jag har blivit kall, avvisande, kort i tonen.
Det handlar inte om hat – jag har bara glömt hur det känns med mänsklig närhet.
Jag orkar inte. Litar inte.
Jag är hellre ensam än att utsätta någon för den här versionen av mig själv.
När självhatet blir en reflex
Man kan vara omgiven av allt – och ändå känna sig som ingenting.
Men kanske blev jag så här just för att folk lämnade mig.
Mitt självförakt byggde inte sig självt – det är ett resultat av svek och övergivenhet.
När någon idag säger att de vill vara med mig, då kommer misstanken direkt.
"Du ljuger. Du vill ha något. Eller så lämnar du ändå till slut."
"JAG TRODDE ATT NI SKULLE FINNAS KVAR NÄR JAG FÖLL – MEN NI FÖRSVANN."
Jag trodde att de jag älskade mest skulle finnas där när jag förtjänade det minst.
Men så blev det inte. Så nu sitter jag här med ett hjärta i bitar
och ett huvud som skriker så fort någon kommer nära.
Och ändå skriver jag – för att någon där ute inte ska känna sig lika ensam.
Påsken var inte vila – det var beviset
Påsken skulle kanske vara vila.
Men för mig blev det ännu en påminnelse om hur andra
ser på mig – och hur lite de egentligen vet.
Det sipprar ut i små kommentarer, blickar, antydningar.
Som att jag har valt det här livet.
Som att min verklighet är ett aktivt beslut.
Jag bär redan nog med skam själv,
men så ska jag dessutom få höra den från andra.
Människor som inte ens försöker förstå – de bara dömer.
De ser inte historien bakom.
De ser inte hur mycket jag kämpar bara för att stå upp.
Det är i sådana ögonblick något går sönder igen.
"DE SER INTE KAMPEN – BARA KONSEKVENSEN."
Jag stod där. I regnet. I tid. Och ingen öppnade.
NÄR ANDRA SKITER I DIG – IGEN
Det är lätt att säga att missbrukare sviker.
Att vi aldrig håller vad vi lovar.
Men idag stod jag i pissväder utanför en dörr hos någon som jag hade lovat att hjälpa.
Någon som bad mig komma och göra rent – någon som skulle betala mig 200 spänn jag verkligen behövde.
Jag kom i tid. Jag ringde. Jag plingade.
Ingen öppnade. Ingen svarade.
Och sen – tystnad. Inte ens en ursäkt.
Vi får aldrig glömma att det går åt två håll.
Vi i missbruk förväntas vara pålitliga, tillgängliga, förstående –
men vad händer när andra sviker oss?
När vi, som redan bär allt för mycket, står där i regnet utan ens ett “förlåt”?
Det är i såna ögonblick man fattar varför man slutar lita.
Men någon fanns där ändå
Det fanns en person som försökte finnas där.
Du vet vem du är – jag skriver inte ditt namn.
Men du såg mig när jag knappt kunde se mig själv.
Du hjälpte mig med bloggen. Du bad inte om något tillbaka.
Och det var stort.
Det betydde mer än du tror.
Tack. På riktigt.
Utmaning till dig som läser
Inte för att du måste bli den igen – Utan för att du kanske
fortfarande bär något värt att plocka upp.
Du kanske inte känner dig som någon man saknar.
Men kanske har du glömt vem du var
innan du började tro att du
inte räknas.
Lägg till kommentar
Kommentarer