Del 2: Mobbning, självskadebeteende och flykt från verkligheten
En ny start som aldrig blev en ny start
Jag blev mobbad i skolan. Redan från början kändes det som att jag var annorlunda, som om jag aldrig riktigt passade in. Jag vet inte exakt när det började, men jag minns känslan av att bli utpekad, av att aldrig vara trygg, av att alltid behöva se mig över axeln.
När vi flyttade till Surahammar hoppades jag på en nystart. Jag tänkte att här, i en ny stad, skulle allt kunna bli annorlunda. Kanske kunde jag få vänner. Kanske kunde jag bli någon annan än den där tysta, osäkra personen som alltid stod utanför.
Men det blev bara en ny plats med samma problem. Barnen i skolan såg snabbt att jag var sårbar. De märkte att jag var lätt att knuffa undan, att reta, att ignorera. Jag kände mig som en främling överallt – både i skolan och hemma. Det fanns ingen plats där jag kände att jag hörde till.
Och när du är ensam länge nog, börjar du tro att det är något fel på dig. Att det är du som är orsaken till allt.
Smärtan som blev fysisk
Jag försökte först ignorera allt. Jag intalade mig att det inte spelade någon roll, att jag inte behövde någon. Men ensamheten blev som en tyngd i bröstet. Det gjorde ont att gå till skolan, att sitta ensam på rasterna, att höra skratten från de andra utan att vara en del av dem.
Till slut orkade jag inte längre.
Jag behövde få ut smärtan. Och när du inte kan prata om den, när du inte vet hur du ska hantera den – då tar du till det du kan.
För mig blev det självskadebeteende.
Först var det små sår. Ett sätt att känna något annat än den där tyngden inombords. Men ju längre tiden gick, desto mer eskalerade det. Det var som en drog – en snabb lösning på en smärta jag inte visste hur jag annars skulle hantera.
Att tappa kontrollen
När mamma till slut lämnade sin partner och vi flyttade tillbaka till Västerås, trodde jag att allt skulle bli bättre.
Jag ville tro att det skulle bli annorlunda den här gången.
Men vid det laget var jag redan trasig.
Jag hade redan lärt mig att människor kunde försvinna.
Att trygghet aldrig var något man kunde räkna med.
Så istället för att försöka anpassa mig till ett nytt liv, började jag fly ännu mer.
Jag började dricka. Skolka. Snatta. På nätterna smet jag ut.
Jag ville känna något, vad som helst, som kunde distrahera mig från allt det andra.
Att fly från känslor – och från livet
Jag kan se det tydligt nu: jag flydde från allt. Från känslor. Från livet.
Jag trodde ingen såg mig. Ingen brydde sig.
Jag var övertygad om att om jag försvann, skulle ingen märka det.
En ny chans – en ny trygghet
Sen fick jag kontakt med min biologiska pappa.
Han var ren från sitt missbruk och ville lära känna mig. Han lyssnade. Förstod mig.
För första gången på länge kändes det som om någon såg mig på riktigt.
Han tog med mig till Norrland. Vi fiskade, umgicks och jag kände mig trygg för första gången på länge.
Men tryggheten blev kortvarig.
→ Läs vidare i nästa inlägg på torsdag…
Lägg till kommentar
Kommentarer