Del 4: Att resa sig – men inte veta vart man ska
"Jag visste att jag inte kunde fortsätta. Men jag visste inte vart jag skulle gå."
Jag föll tillbaka – tyngre än någonsin
Jag föll tillbaka in i missbruket.
Hårdare än tidigare. Tyngre droger.
Botten försvann under fötterna, och jag visste inte längre om jag ens ville kravla mig upp igen.
Men så stod jag där.
Vid ett vägskäl.
Två val – inget kändes möjligt
Jag hade två vägar framför mig:
- Fortsätta så här – och dö.
- Eller försöka ta mig upp.
Och jag valde det andra.
Inte för att jag kände mig stark.
Inte för att jag trodde på framtiden.
Utan för att något i mig vägrade ge upp – även när allt var hopplöst.
Kurön – att känna sig behövd för en stund
Jag gick in i behandling.
Och jag fick ett jobb – på Frälsningsarméns behandlingshem på Kurön.
För första gången på länge kände jag mig duktig på något.
Jag hade en roll. Ett värde.
Folk litade på mig.
Men inuti var jag fortfarande trasig.
Barndomens trauman, sorgen, ångesten – allt låg kvar som tunga skuggor.
Jag försökte hålla ihop det.
Men ibland spricker man bara tyst.
"Jag var sprucken. Men jag höll ihop. För jag var tvungen."
När mormor och morfar blev sjuka
Samtidigt blev mormor och morfar sjuka.
Mina tryggaste personer. Min historia.
Och jag orkade inte längre.
Jag gick sönder på riktigt.
På bara tre månader var båda borta.
Det var som att någon släckte en del av mig för gott.
Jag slutade bry mig om mig själv.
Att överleva – men inte veta hur man lever
Jag lever.
Men ibland vet jag inte hur.
Jag försöker ta mig upp. Reser mig. Faller. Reser mig igen.
Men riktningen är fortfarande oklar.
En officer på Frälsningsarmén sa till mig:
"Bli inte ett offer för det som varit, utan försök att se möjligheter inför framtiden."
Lättare sagt än gjort.
Utmaning...
Känner du igen dig i att stå vid ett vägskäl?
Att försöka ta dig upp, men inte veta vart?
Skriv om det.
Säg det högt.
Du behöver inte veta vägen – du behöver bara börja gå.
Lägg till kommentar
Kommentarer