Jag har börjat tvivla på att livet ens är värt att leva.

Ska det vara så här?

Det känns som att jag sitter i ett väntrum och väntar på något, utan att veta på vad...

Min barndom – en trygghet varvad med känslan av att inte riktigt höra hemma

Jag föddes i Västerås.

Min biologiska pappa var aldrig närvarande. Jag visste bara en sak om honom – att han var missbrukare.

Så ofta jag kunde var jag hos min mormor och morfar.

Hos mormor och morfar kände jag mig trygg. De var min fasta punkt i en värld som ibland kändes osäker. Mormor var den som lärde mig om kärlek och omtanke – hon tog mig med till kyrkans barntimmar, lärde mig att be Fader vår och visade mig en värld där jag fick känna mig värdefull. Hos dem fanns alltid en famn att krypa upp i, en röst som sa att jag var älskad, ett hem som kändes som en fristad.

Morfar var lika viktig. Han var den där trygga, stadiga personen som alltid fanns där. Han pratade med mig, lärde mig saker och visade genom både ord och handling att jag betydde något. Han var den som såg mig och lyssnade, som visade att jag spelade roll.

Jag minns dofterna i deras hem. Mormors nybakade bullar, som spred en söt och varm doft i hela huset. Ljudet av radion som alltid stod på i bakgrunden, och hur allt stannade upp när det var dags för Svensktoppen. Knarret i köksgolvet när någon gick över det, tryggheten i deras röster. Där fanns en värme som inte gick att förklara – den bara fanns där.

Men livet var inte alltid så enkelt.

Jag bodde hos min mamma, men jag kände ofta att jag var lite på "fel plats". När mina syskon var hos sina pappor fick jag vara hos mormor och morfar, och även om det var där jag trivdes bäst, fanns det en känsla av att jag inte riktigt passade in i mönstret. Det var som om jag rörde mig mellan två världar, där den ena var trygg och stabil, medan den andra var mer oförutsägbar.

När jag var sex träffade mamma en ny man. Han var inte snäll. Det var då jag lärde mig att alltid vara på min vakt. Att alltid läsa av människor. Att aldrig ta något för givet.

Förutom mormor och morfar.

Hos dem behövde jag aldrig vara på min vakt. Där kunde jag andas ut.

Att börja se världen med andra ögon

När man är liten tror man att vuxna alltid vet bäst. Att de alltid gör rätt. Men någonstans inom mig började en annan känsla växa. Jag såg skillnaden mellan de som fanns där och de som inte gjorde det. Jag förstod att trygghet inte var en självklarhet för alla.

Redan som barn lärde jag mig att inte lita på ord, utan på handlingar. Att människor kunde säga en sak och göra en annan. Jag lärde mig att tystnad ibland sa mer än tusen ord.

Och kanske var det därför jag alltid höll fast vid mormor och morfar. För där behövde jag aldrig undra. Jag visste att de alltid skulle finnas där.

→ Läs vidare i nästa inlägg på Måndag…