"Psykosen kryper in. Jag sticker mig om och om igen, men får aldrig ett svar."
Jag är fast. Och jag får aldrig ett svar.
Alla vägar ut från det här helvetet är blockerade, utom en: döden. Men även den vägen känns som en illusion. För även när jag vill bort, även när jag tänker att jag måste sluta, så går det inte. Det här är en fälla. Och jag fastnar, om och om igen.
Det börjar på samma sätt varje gång. Jag tror att jag ska kunna bryta det, men jag kan inte. Jag sticker mig. Igen. Och igen. Och igen. Men det leder ingenstans. Jag får aldrig ett svar.
Jag minns när det var som värst. När jag fastnade varenda jävla gång. Rekordet? 18 timmar!
18 timmar av att jaga något som aldrig kom, som aldrig gav med sig. Det slutade inte ens med att jag fick i mig dosen eftersom den 18 timmarna. Jag tappade den på golvet. Jag skulle byta pump. När den rann ut på golvet kunde jag äntligen sluta, jag andas ut och kände bara en sak, äntligen.
Förr var det nästan alltid som bilden, en jävla fotboja som höll fast mig. Men det har blivit bättre nu, eller det brukar vara bättre… Jag brukar vara bättre på att känna av när måendet är som det är och jag bara helt enkelt inte ska försöka. Men idag misslyckades jag tydligen. Idag ska tydligen vara sån där dag. När det bara inte går att få i sig någonstans. När man vill göra något helt annat än det man håller på med, men så man kan inte ligga ner sprutan för man har ett beroende... Tro mig, jag önskar att jag hade kraften och styrkan och bara gå därifrån. Jag tror inte det finns någon som vill sitta och bara sticka om och om igen tills armarna är helt trasiga.
En verklighet utan utväg
Ingenting jag gör verkar kunna rädda mig. Hela min situation är ett enda stort moment 22: om jag försöker sluta så drar abstinensen och ångesten ner mig i ett becksvart hål, och om jag fortsätter så knuffar jag bara mig själv närmare kanten.
Jag är så jävla trött på att leva så här, men jag ser ingen väg ut ur den här onda cirkeln. I desperation har jag försökt hålla mig borta från skiten, men då skriker både kropp och psyke i panik tills jag ger efter igen. Hur jag än vänder mig har jag ryggen mot väggen. Till slut känns det som att det enda val jag har kvar är att ge upp helt.
Hopplösheten är nu så djup att tankarna på döden smyger sig in i mitt sinne varje dag. Ibland kommer de som en lugn viskning som säger att allt kunde bli tyst och stilla om jag bara lät det ta slut – att jag skulle slippa vakna upp till ännu en dag av ångest, slippa nästa abstinensskakning, nästa lögn, nästa besvikelse. Jag har fantiserat om hur det skulle vara att bara försvinna – ingen mer smärta, ingen mer kamp. Den tanken skrämmer mig, men den lockar mig också, för jag ser ingen annan utväg från den här plågan.
om du ändå inte syns eller hörs, Vad spelar det för roll om du då existerar?
Men mina katter är en av anledningarna till att jag fortfarande lever. De kryper upp bredvid mig när jag ligger apatisk på soffan och stryker sig mot min hand som om jag fortfarande betyder något. De tittar på mig med sina stora, oskyldiga ögon och litar på att jag ska ta hand om dem. De vet inget om mitt kaos; för dem är jag bara deras människa. Jag känner att jag inte kan svika dem helt. Vem skulle ge dem mat och kärlek om jag försvann? Dessutom är min nakenkatt verkligen speciell för mig. Jag har aldrig talat om en katt som är som en terapi katt. Hundar kanske? Men jag har aldrig hört talas om en katt som lägger sig på någon som har en panikångestattack, slicka bort tårarna och håller fast händerna så jag inte kan slå mig i huvudet med tassarna. Dessutom väcker han och hämta folk om det hänt mig nånting också. Jag kan inte bara svika och lämna dem.
Mina syskon. En annan tunn tråd som binder mig kvar, även om bandet mellan oss är slitet och skadat. De har fått utstå så mycket på grund av mig. Jag har ljugit för dem, lånat pengar som jag aldrig har betalat tillbaka, och försvunnit spårlöst för att sedan dyka upp igen – så många gånger att de knappt orkar hoppas längre.
Dessutom nu för tiden var det länge sen jag träffade någon av dem. Ingen av dem hör av sig längre. Jag var en gång någon som betydde massor för dem – och kanske fortfarande gör det. Jag vet inte längre.
Men någonstans hoppas jag att jag gör det...
Så nu sitter jag och skriver jag. Som om orden skulle kunna rädda mig.
Som om den här bloggen vore ett sätt att bryta loopen. Men den är bara en annan fälla.
Jag skriver, men ingenting förändras.
Jag publicerar, men jag är fortfarande här, fast i samma skit.
Så vad är poängen? Kanske finns det ingen.
Kanske är det bara ännu ett sätt att bedöva mig själv.
Men jag skriver ändå. För jag vet inte vad jag annars ska göra.
Tror du att ord kan rädda någon? Eller är det bara en illusion?
Lämna en kommentar om du känner igen dig.
Lägg till kommentar
Kommentarer