När motivationen inte finns – men jag skriver ändå | Bakom fasaden
När motivationen är död – men nu ska jag skriva något ändå!
Jag har tänkt uppdatera bloggen i flera dagar nu. Verkligen tänkt. Samt gjort. Jag har förberett, skrivit inlägg, haft en tydlig bild i huvudet av hur jag vill att det ska se ut med bilder och allt. Jag har lagt till bilderna, redigerat klart i stort sett alltihopa.
Men sen… kommer jag liksom aldrig till publiceringen. Orken har helt enkelt inte funnits där.
Vad fan ska jag ens skriva något för?
vem fan kommer bry sig om mitt skit liv?
Sen så fort jag har redigerat klart ett inlägg kommer tvivlet.
Prestationsångesten. Tankarna som inte är något annat än negativa.
"Är det här ens värt att posta?"
"Som att det här skulle göra någon slags skillnad?!"
"Vad fan håller jag på med? "
"Men jag tror ska hända egentligen?"
"Varför Skulle någonting som jag gör bidrar till någon förändring?"
"Bara på södern banker på alla andra så är det skitsamma efteråt. Så kommer det nog alltid vara!"
"Är det bra nog?"
"Nej fan, vem ska orka läsa om mitt jävla skitliv?"
Vad fan ska jag skriva?
Vad spelar det ens för roll?
Varje gång jag har öppnat bloggen har det känts som att jag stirrat in i ett tomrum.
Det är så lätt att säga "bara skriv" eller "bara gör det", men det funkar inte så. Ibland är det som att hjärnan sätter sig på tvären, kroppen vägrar samarbeta och allting känns meningslöst. Dessutom blir prestationsångesten ännu värre när jag vet att jag har varit inaktiv ett bra tag.
Så nu säger jag åt hjärnan att hålla käften. Jag tänker inte lyssna. Jag sitter här nu. Skriver ändå. Lyssnar inte på mina negativa tankar.
För det är väl så det funkar? Man gör saker ändå. Fast motivationen är död. Fast det känns hopplöst. Fast det enda man egentligen vill är att skita i allt...
Sätt fören propp, Pumdaren Läcker!
Igår fick jag mens för första gången på hundra år. Det var faktiskt en positiv sak – för det betyder att min kropp fungerar igen. Jag minns hur jag brukade ha så svår PMS att jag blev självmordsbenägen varje gång, och att jag hade tabletter för det. Så äntligen fick jag någon slags förklaring till varför mitt mående varit så kasst nu. Någon slags positiv tanke i alla fall… att det borde gå över snart.
Men vi vet ju hur snabbt den tanken försvann. För vad hände då?
Jo, såklart slog anorexin till direkt. Jag konstaterade att mensen var ett tecken på att
jag hade ätit alldeles för mycket. Suck.
Vilket ledde till panikångestattacker. Och ännu mer självhat. Kul…
Jag vet inte ens om det här inlägget har någon poäng.
Det kanske bara är en massa ord utan riktning. Men det är min verklighet just nu.
Jag antar att det är just det bloggen ska handla om – att visa vad som finns bakom fasaden.
Så här är jag. Utan motivation. Utan energi. Men jag skriver ändå.
Jag ska försöka ha tillit. Men vad tycker jag egentligen?
Lägg till kommentar
Kommentarer
❤️
❤️