Att leva med social fobi och samtidigt vara stämplad
Jag går knappt ut längre. Social fobi har tagit ett hårt grepp om mig, och det är sällan jag orkar konfrontera världen utanför min dörr. Men när jag väl gör det, blir jag ständigt påmind om hur samhället ser på mig. Det är som om min blotta existens provocerar folk. Jag ser det i deras blickar, hör det i deras suckar och känner det i hur de fräser när jag bara går förbi.
Förutfattade meningar och misstankar
Så fort jag sätter foten i en affär får jag följare – men inte av beundran eller intresse, utan av misstanke. Personalen skuggar mig genom gångarna, redo att ingripa som om jag vore en fängelsedömd på permission. Jag vet vad de tänker. De förväntar sig att jag ska stoppa något under jackan, att jag ska ställa till med en scen. De ser inte att jag kanske har samlat pant hela natten för att ha råd att köpa den där förbannade mjölken.
Att aldrig få en chans att vara något annat än "missbrukare"
Det spelar ingen roll hur jag uppför mig. Jag kan vara hur artig och respektfull som helst, men i mångas ögon är jag redan dömd. En gång missbrukare, alltid missbrukare. De ser inte kampen, de ser inte hur jag försöker. De ser bara stämpeln jag aldrig blir av med. Det är som att samhället har bestämt att jag inte förtjänar en andra chans, att jag aldrig kan vara mer än en belastning.
Vad vi behöver prata om
Vi måste sluta låtsas som att missbruk bara handlar om dåliga val. Det handlar om trauma, psykisk ohälsa, fattigdom och en rad andra faktorer som många väljer att ignorera. Men främst av allt handlar det om människor – människor som försöker överleva i ett samhälle som gärna dömer men sällan hjälper.
Så nästa gång du ser någon som mig i affären, istället för att snegla misstänksamt, fråga dig själv: Vet du verkligen vem jag är, eller ser du bara vad du har blivit lärd att tro?
Har du mött fördomar på grund av missbruk? Dela dina tankar här nedanför.
Lägg till kommentar
Kommentarer