När allt man bryr sig om bara försvinner
Ibland känns det som att hur mycket jag än försöker hålla ihop, så går allt bara sönder ändå. Att det jag bryr mig om, det jag faktiskt vill ha kvar, bara ska försvinna.
Min TV – ännu en sak jag förlorat
Idag fick jag reda på att min TV är borta. Den som låg i magasineringen. De råkade slänga den. Jag skulle få en ny, men inte en sån jag ville ha. Min TV var kurvad – det var den jag valde, den jag var van vid, den jag trivdes med. Men tydligen görs de inte längre, så nu får jag en platt istället.
Och jag vet att det kanske låter som en liten sak för någon annan, men det är min grej. Och nu är den borta. Precis som allt annat i mitt liv som har haft någon betydelse.
Och det här är inte ens första gången. De har haft sönder typ varenda arvsgrej från min mormor och morfar också. Jag har fortfarande saker som saknas, saker jag aldrig har hittat igen, och när jag försöker få svar så hör de inte ens av sig. Det är som att mina grejer aldrig har spelat någon roll.
Att säga hejdå när man inte vill
Och som om det inte vore nog, så är det dags att säga hejdå till en av de få personer jag faktiskt har kunnat ha runt mig – min boendestödjare. Nästa vecka slutar hon. Det gör riktigt ont.
Hon har varit en av de få jag har orkat umgås med. En av de få jag har velat ha runt mig. Hon har funnits där när det varit som värst, och det är svårt att tänka sig att hon aldrig mer kommer att komma hit. Jag är tacksam för allt hon har gjort för mig, men jag önskar att jag slapp säga hejdå.
Dessutom vill jag inte ha in någon ny främling i mitt liv. Jag vill inte anpassa mig efter någon ny. Inte behöva förklara allt från början igen. Jag hatar människor. Jag vill bara vara ifred.
Min spontana tanke var att sluta med boendestöd helt när hon försvann. Men hon övertygade mig om att ge någon annan en chans. Jag är tveksam. Väldigt tveksam. Jag vill inte ha folk runt mig. Jag litar inte på någon längre. Så vad gör man när ännu en trygghet försvinner? Jag vet inte. Jag antar att jag får se hur länge jag orkar försöka.
Ensam i kaoset...
Och mitt hem?
Som såklart, precis som allt annat, har mitt hem försvunnit totalt. Men det finns ingen möjlighet att få tillbaka det heller – jag kan inte göra allt själv. Jag orkar knappt resa mig; jag kan inte ta in ett enda andetag till. Jag sitter här, mitt i alla ouppackade lådor, och försöker orka. Men jag är ensam i det här. Jag har en djup depression, jag är utbränd, jag har ont hela tiden – och ändå är det bara jag som ska fixa allt.
Ingen har kommit hit och hjälpt mig, trots att de har sagt att de skulle. Jag har frågat igen, men det slutar bara med att de säger "ja ja" och sen aldrig dyker upp. Hur är det här?
Jag sa faktiskt till folk att när jag hade packat upp mitt hem skulle jag åka till behandlingshem. Jag trodde att jag inte var den enda som ville att jag skulle komma iväg, att det fanns ett stöd för det. Jag hade sagt att jag inte kunde lämna det här så här, men skulle ta mig iväg när jag fått ordning hemma. Men nu står jag här, och det verkar som om det bara var jag som ville att jag skulle komma iväg – som om ingen annan trodde att det var något jag verkligen behövde, eller om det var någon som egentligen ens brydde sig.
Jag är så jävla trött
Jag är så jävla trött. Trött på att kämpa ensam. Trött på att försöka hålla fast vid saker som ändå bara försvinner. Trött på att hoppas att något ska bli bättre.
Jag vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget, mer än att få skriva av mig. Jag antar att det får räcka.
Jag vet inte vad nästa steg är, eller om det ens finns något nästa steg just nu. Jag är trött, men jag kämpar ändå. För vad? För att det finns något litet hopp där, någonstans. Men för nu, får det vara så här. Jag får försöka ta mig igenom det här, på mitt sätt, i min tid.
Lägg till kommentar
Kommentarer