Varför lova saker om de inte är sant?
Jag trodde att jag var redo att släppa taget, men sanningen är att ensamheten aldrig försvinner. Sveken upprepas, löften bryts och det blir en del av vardagen. Folk säger att man väljer sitt liv, men hur väljer man när alla dörrar är stängda och ingen vill lyssna??
Det finns en osynlig mur mellan mig och resten av världen. De ser mig, men de ser inte vem jag är. Samhället har redan bestämt min roll: en missbrukare, någon som borde veta bättre, någon som får skylla sig själv. Men ingen ser vad som ledde mig hit. Ingen ser hur många gånger jag har försökt resa mig, bara för att falla igen. Det enda de tror är att jag bara Skiter i allting. Det kan jag lova att jag inte gör. Jag kan omöjligt strunta i allting som har hänt...
Jag har lärt mig att leva med lögner. Både mina egna och andras. "Det blir bättre", säger de, men de vet ingenting om hur det känns att vakna upp varje dag och drunkna i sina egna tankar. Hur det är att bära på en tyngd som ingen ser, att kämpa i tystnad medan världen bara går vidare. Ingen vet hur mycket det kostar att försöka vara en människa när allt inom en skriker att ge upp.
Det värsta är inte sveket från andra. Det värsta är när man sviker sig själv. När man lovar att hålla sig ren, men en dag vaknar och inser att man redan har fallit. När man inser att man bett om hjälp, men inte fått någon. Att man kämpat, sökt behandling i åratal, men ändå står kvar på samma plats – ensam och osynlig i ett samhälle som hellre blundar.
Missbruk ses som ett val, en brist på karaktär, något man själv har satt sig i. Men varför känns det som att vi är de enda som blir straffade för vår sjukdom? Ingen skulle säga till en cancersjuk att det är deras eget fel. Ingen skulle neka vård till en diabetiker och säga att de bara ska "rycka upp sig". Men för oss finns det ingen nåd, inga ursäkter, inga undanflykter – bara domar och dörrar som stängs.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta vägen ut. Jag vet inte ens om jag vill. Men jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Och om du som läser detta känner igen dig – du är inte ensam heller. Vi är många. Vi är fler än de tror. Och vi förtjänar att bli hörda.
Har du tankar eller funderingar? Kommentera nedanför:
Lägg till kommentar
Kommentarer